Memoria

Jag trodde verkligen att jag hade glömt allt. Jag har ju kämpat så hårt för att gå vidare och lägga alla minnen bakom mig, men så fort jag tittar ut genom fönstret och ser all snö rusar minnena om dig tillbaka med ljusets hastighet. Jag var sjuk och du var hos mig. Jag blundar hårt, försöker tränga bort allt, men då kommer ett nytt minne upp till ytan. Jag är ute och går i snön, det är kallt och vått men jag bryr mig inte, jag är ju på väg hem till dig. Blundar och ännu ett minne kommer fram, Massor av tända ljus, vi ligger i soffan, du får mig att känna mig betydelsefull, viktig. Jag klarar inte av alla dessa minnen. Minnen som blir starkare och starkare för varje minut som snön faller. Jag vill bara plocka bort dom. Få sinnesfrid igen. Lämna mig ifred!

För egentligen är det inte dig jag vill ha. Du är bara en vän nu, jag har inga andra känslor för dig. Det jag saknar så fruktansvärt mycket är alla känslor jag kände då. Hopp, glädje, spänning, trygghet och så oändligt mycket mer. Jag känner mycket nu också, men inte som då, för det var positiva känslor. Jag saknar det.

Förstår ni?