Virrigt vrak

Är det inte meningen att jag ska vara en förebild för min lillasyster? Jävligt bra förebild, totalt nerknarkad på tabletter. Jag äter inte och jag sover knappt, när vi går ut och röker får hon hålla mig i handen eftersom min balans är totalt påverkad av alla mediciner. Ett fnittrande vrak som när som helst kan bryta ihop i tårar. Jag vill ju vara bra för henne. Jag vill vara någon hon kan se upp till, inte någon som hon känner att hon måste ta hand om. Det är ju hon som ska föreställa lillasystern i den här familjen.

Jag försöker ändra på mig, men bilden om vad jag borde vara har etsat sig fast i huvudet. Rösten säger att jag inte får ändra på något, att det går bra nu. Att nu är jag duktig. Jag måste ta alla tabletterna för att inte tänka på hur hungrig jag är. Jag hatar att må såhär. Jag slits mellan en önskan att vara bra för henne och att vara bra för mig själv. Jag är ju duktig nu, jag är ju faktiskt det. Jag är på väg mot mitt mål.

Jag är ett vrak, men snälla, hata mig inte för det.