Tankarna i mitt huvud gör så ont. Orden i mitt huvud sätter samman oförklarliga meningar. Allt jag känner är förlust och ensamhet. Jag har så många omkring mig, men det känns som om jag sitter på en öde ö och er hjälp inte når över dom miljoner oceaner som skiljer oss åt. Min kropp skakar och rörelserna är ryckiga som hos en heroinmissbrukare. Mina tabletter är det enda som hjälper. Men dom vadderar in varje intryck till en kladdig sockervaddsklump och förstärker mina självdestruktiva känslor och suddar ut dom som jag borde ha för att överleva.