Så som sorgen gror

Jag skär mig inte längre. Inte så att det syns. No visible scars. Men såren är lika djupa. Dom skåror jag skär i mitt hjärta varje gång jag inte duger. Jag blöder. Om jag faller död ner just i denna stund är det för att mitt hjärta var sönderskruret av mina svek mot mig själv, av hatet och äcklet mot en kropp jag tvingas leva i, andas i. Plågas i.

Ja, jag må vara ytlig. Jag är självisk. Tänk på barnen som svälter, dom som inte har någon mat. Fan, vad tror ni? Klart att jag tänker, klart att jag bryr mig. Jag vill hjälpa, så gärna. Jag vill, ni måste tro mig.

Jag har så ont. Tårarna ligger i startgroparna, men det går inte. Jag kan inte.

Ett vrak utan tårar. Jag är inte ens värd er nedvärderande blick, jag är ingenting värd.