Månen ser på när jag gråter,
den enda som förstår.
Det är så banalt allting.
Plastigt
Alla mina drömmar krossas,
av det enda som inte borde spela någon roll

Att hitta mig själv,
så mycket svårare än jag trodde.
Det finns inte plats eller tid
Inte utrymme nog för mig att växa som människa.
Jag hör nog inte hemma här

Ett liv i tårar,
är det särskilt värdigt?
Alla mina drömmar krossas av folk som säger sig vilja mig väl
Allt mitt hopp försvinner
Min personlighet har smulas samman till damm vid mina fötter.

Jag har blivit en trasdocka,
I mina ögon och andras.
Jag kan inte lagas här.