Jag känner mig så underligt utrensad på känslor. Jag vill känna mer. Jag vill att ni ska se mina tårar och allt som gör ont. Men det går inte, eller hur? Varför? För att varenda liten glädjestrimma eller hopplöshetsbubbla är inkapslad i vadd.

Jag ligger bara här och fortsätter drömma om att vara vacker igen. Vi möts, det vet du att vi gör.