It came to soon

Våra verkligheter ser olika ut. Vardagarna som flyter in i varandra är inte samma. Ibland önskar jag att jag kunde få dig att se, bara en aning, hur min verklighet tyr sig. Inte för att det hade spelat någon roll, men kanske hade du kunnat förstå. Hela min verklighet är som en hög dåliga måndagar som liksom bara kväver min livslust. Dåliga dagar som löser av varandra. Det finns bra dagar också. En hel del på sista tiden. Det är bra. Men det är också jävligt dåligt. Ju bättre dom bra dagarna är desto sämre blir dom dåliga. Snart har jag snurrat in mig så i det gröna garnet att jag aldrig kommer att hitta ut. Men så är det i kväll. I natt.

Det känns som om snön borde ligga djup. Jag känner mig tillbaka kastad till en natt i mars förra året. Jag vill inte minnas. Jag vill att bilderna ska lämna min näthinna. Jag tänker på änglar i snön, men det hjälper inte. Jag ser lågorna från värmeljusen kasta skuggor på väggen. Det är varmt och ombonat. Eller en sen natt hemma hos någon jag känner väl. En tom ölburk är av stort intresse. Värmen från någons ben. Värmen från vänskap. Jag vill inte. Vill inte se mer. Det där hade jag ju låst in och kastat bort nyckeln till.

Vad är detta? Walk down memorylane night?

Maria Mena sjunger om måndag morgon och att hon sover för att drömma, vilket är hela skillnaden mellan dig och mig. De tomma utrymmena i min själ låter sig för en gång skull fyllas av den ro som musiken skänker. Bara för en stund.

Egentligen är jag nog ganska trött. Det är nog det som gör att det känns som om hjärnan fått fnatt. Vatten och sömn så är jag förmodligen mig själv imorgon igen. Den som klarar av att dölja allt för er. Den som ni tycker så mycket om. Den som mår bra.