Trasiga tankar och ångestfyllda tårar

Det var ju min tur att må bra nu. Vad hände egentligen? Vad fick dom euforiska känslorna från igår att bytas ut mot detta vredgade självhat? Jag trodde att jag hade lyckats mota bort den envisa rösten i huvudet som tvingar mig att spy upp allt jag äter. Rösten som hela tiden påminner mig om hur värdelös jag är, hur svag jag är som äter när jag är så medveten om hur äcklig jag är. Den som hela tiden maler och pikar och får mig att ligga sömnlös om nätterna fylld av ångest för att jag inte klarar av att vara någonting annat, något som faktiskt duger.

Tankarna snurrar och tårarna rinner men jag låter ingen se.

Jag har fullt av människor runt omkring mig som älskar mig och vill mig väl. Varför gör då kommentarerna från andra så svidande stickande ont? Varför blir jag sårad av någon som jag borde lagt bakom mig för så längesedan. Varför känner jag mig så förvirrad och ledsen när den som jag vill inte hör av sig? Varför bryr jag mig om dom när det finns så många andra?