När jag ligger ensam i sängen om nätterna, inbäddad i det mjuka mörka, då släpper allt. Masken av idel leende och skratt trillar av. Tårarna blöter ner kudden och gammalt smink lämnar svarta fläckar efter sig på tyget. Ingen förstår hur fruktansvärt starkt jag hoppas och önskar att jag bara kan få lov att sluta ögonen och aldrig någonsin vakna mer. Ingen kan förstå hur jobbigt det är att aldrig få slippa tankarna på döden och rädslan för att någon ska förstå hur illa det är och stoppa mig. Ingen förstår hur mycket jag älskar och hatar ärren på mina armar. Det kommer inte att ta lång tid nu, valet är gjort. Jag måste sluta tänka på alla runtomkring. Jag måste tänka på mig själv. Jag är egoistisk och självisk, hata mig för det och sörj mig när jag är borta, men snälla gör ert bästa för att försöka förstå. Jag orkar inte längre.