Återfall

Jag orkar inte. Jag visste att det skulle bli såhär. Det blir alltid såhär. Jag har bra timmar, dagar ibland till och med hela veckor, som den senaste tiden, sen dalar allt och livet blir ett helvete igen. Det värsta är att ju bättre tiden innan har varit desto hårdare slår jag mig när jag går in i ångestväggen igen. Hitting rock bottom.

Hade jag inte haft syrran här hos mig hade jag legat på sängen och gråtit som ett barn. Jag vill inte skrämma henne, därför sitter jag här och låter tårarna sakta rinna nerför kinderna istället.

Jag orkar inte mer.

Jag vill inte.

Ångesten är för mycket, krälar som slemmiga maskar i min kropp. Jag vet precis var rakbladet ligger, det som lindrar och botar smärtan. Jag ser det för mitt inre. Jag får inte, jag vet, men snart finns det inget annat val.

Jag trodde att jag var bra nu, varför ska jag då slungas tillbaka till allt det mörka. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?