I himlen finns det plats

Jag har fastnat djupt i Mia träsket. Riktigt djupt. Jag står med gyttja och äckel upp till fotknölarna och jag ser ingen väg ut ur det. Jag behöver stöd och hjälp som jag inte vet om jag kan få. Allting är så rörigt och hopplöst att jag inte orkar annat än att sitta i sängen och gråta. Något jobb är det knappt tal om, jag orkar ju knappt ta mig dit om dagarna, än mindre göra någon insats. Ibland önskar jag bara att jag fick sluta min dagar, för jag orkar inte kämpa mot alla ätstörningar mer. Det tar för mycket kraft och ork. Det suger musten ur mig och jag kan inte hantera det längre.