Liten finns kvar

Jag har börjat träffa min mamma igen. Det känns bra. Inte alls som jag trodde. Jag insåg hur mycket jag faktiskt har saknat att ha henne i mitt liv. Jag är fortfarande rädd för att bli sårad. Det är nog mitt öde och jag får skylla mig själv för att jag är så naiv.

Jag har tvingat mig själv att glömma hur det kändes att ha någon i mitt liv på det viset. Det gjorde för ont att tänkas på. Innerst inne är jag fortfarande fem år och det enda jag vill är att du ska hålla om mig och försäkra mig om att monstert under sängen bara existerar i min fantasi. det enda jag vill är att få höra att du älskar mig för den jag är.

Så snälla du. Såra mig inte igen. Mitt hjärta och min själ är för ömtåliga för att krossas i bitar igen.