Varje kväll klockan sju är det som om någon hade tryckt på en knapp. Ensam sitter jag i sängen och tårarna bara flödar. Inget vettigt finns i tankarna, bara sorg. Sorg och oro inför framtiden. Det är förmodligen då jag känner mig som mest ensam och jag skulle vilja krypa ihop i soffan tillsammans med någon. Det är bara det att det inte finns någon annan här. Det är bara jag. Alldeles, alldeles ensam. Tårarna slutar inte rinna förrän den sekund då jag somnar alldeles förbi av trötthet. Jag vill bara känna närhet till någon. Jag vill inte vara här ensam. Jag behöver någon. Jag vill kunna torka tårarna och le igen.
Sunday, May 13, 2007
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
0 kommentarer:
Post a Comment