Fett, fett och äckel

Jag kräker numera totalt ljudlöst. Det är inget jag tvingar mig själv till utan det bara blir så. Ni må tycka att det är för mycket information, men det bekommer mig inte.

Var och åt med mamma och hennes sambo innan. Det var jättegott och för en gångs skull ått jag mycket utan att känna dåligt samvete, må dåligt på annat vis eller vilja kräka upp det igen. Sen kom bakslaget. J hade inte tid med mig. Inte idag heller. Det tog för hårt. Det gjorde ont och nu har jag precis legat med huvudet i toalettstolen. Nu förknippar jag den maten med att han inte vill ha mig, så nu kommer jag aldrig att kunna äta det utan att stoppa fingrarna i halsen. Jag känner mig som något groteskt och äckligt och jag står knappt ut med mig själv. Jag ville så gärna att han skulle tycka om mig, tycka om mitt sällskap så som jag uppskattar hans. Men icke. Det är nog dags att ge upp nu och det gör fruktansvärt ont. Det som sårar mest är att han inte vill ha mig för att jag är fet. Det är slut nu, jag orkar inte mer. Min kropp ska inte få något mer att äta, det blir flytande hädanefter. Jag står inte ut i min egen kropp så jag förstår att andra inte ens vill ta i mig med tång.

Jag kommer inte att få någon hjälp imorgon. Dom kommer att titta på mig och säga att den feta kossan behöver minsann ingen hjälp. Hon äter ju för mycket, inte för lite. Hon har ingen ätstörning, hon är bara grotesk.

Jag vill inte mer nu...