Varför

Så försvann den sista strimman hopp. 19.32 kastade J in handduken och gav upp mig. Eller vi hade ju inte ens varandra, men det kändes som om jag förlorade en stor bit av mig själv och hoppet flög raka vägen ut genom fönstret. Det gör ont. Tårarna slutar inte rinna.

Varför måste det göra så ont?

Varför måste jag känna mig så ensam?

Varför spelar ingenting längre någon roll?

Varför hänger jag upp mig så på någon annan?

Varför gråter jag över någon som inte är intresserad?

Varför tvingar jag mig själv att lida på detta viset?

Varför är jag så blåögd och naiv?

Varför inser jag aldrig sanningen innan det är för sent?

Varför fattar jag aldrig någonting?

Varför har jag rätt att fortsätta leva såhär?