Bekännelser 13/5

Ikväll är ytterligare en av kvällarna i mängden då jag mår riktigt, riktigt dåligt. Det känns som om hela världen har rasat samman och jag står kvar och gråter i ruinerna. Tanken på att gå och lägga mig ensam i en stor och kall säng får ögonen att tåras på nytt. Insikten om att en helt ny vecka börjar imorgon får mig att trasas sönder inombords. Jag orkar inte. Jag orkar inte med att det kommer att ske miljoner olika saker som jag inte orkar ta itu med under den närmsta veckan.

Jag önskar att jag kunde gå och lägga mig i natt med någon tätt intill mig och vakna imorgon med ett leende på läpparna. Det kommer inte att inträffa. Jag har nämligen skrämt bort en av de få människorna som finns som faktiskt orkade med mig. Han blev förmodligen trött på att jag var så ärlig om hur jag mådde. Förmodligen tröttnade han på att jag var så klängig. Förlåt, jag behövde bara någon att söka tröst i. Jag sumpade det. Som vanligt.

Idag har jag ätit alldeles för mycket, jag kommer aldrig att gå ner i vikt om jag fortsätter på det här viset. Jag önskar att jag kunde få ut allt äckel genom att gråta för jag orkar inte gå och stoppa fingrarna i halsen. Jag är så trött på att det osunda har mig i sitt grepp. Jag vill bara leva normalt. Äta normalt. Njuta.

Nej det blir jag och tankarna i sängen i natt och det betyder att jag inte lär få mycket sömn. Att ligga sömnlös, det är mitt straff för att jag är en ovärdig människa. Det är straffet för att jag inte kan få er att älska mig.