Letter to you

Idag slog det mig med full kraft. Jag har liksom gått och väntat på det, men nu kom den. Insikten om att det faktiskt inte gör ett dugg ont att du har en annan, om du nu har det. Jag tror inte ens att det skulle göra ont att se dig med någon annan. Kanske skulle det svida en aning , men inte göra så brännande, förlamande ont som det gjorde när du lämnade mig. För denna gången var det ju tvärtom, det var jag som lämnade dig.

Jag tror helt och fast att det var rätt beslut att ta. It wasn't meant to be us. Det som gör ont nu, är att jag är så ensam. Du har andra, jag har ingen. Jag sitter här ensam kväll efter kväll och gråter. Ja, GRÅTER, för att jag känner mig så fullständigt vilsen och otrygg i mitt liv som det ser ut just nu. Jag är rädd, hör du det? Jag är rädd eftersom inget blev som jag ville att det skulle bli. Allting är upp och ner.

Kommer jag någonsin att få rätsida på allt igen?

Kommer jag att få tillbaka kontrollen över mitt liv?

Kommer jag att älskas igen?